Meny

Hon ger nytt liv åt slott och koja

Hon ger nytt liv åt slott och koja

Gamla tekniker, nya funktioner, en aldrig sinande ström av överraskningar. Stina Lindén är projektchefen som brinner för kulturminnesmärkta byggnader. Med Byggindustrin pratar hon mastodontprojekt, speciallösningar och vikten av att bevara i stället för att riva.

En eftermiddag hösten 2016 bryter en kraftig brand ut på fjärde våningen i Båtsmanskasernen (kasern två) på Skeppsholmen där Kungliga Konsthögskolan bedriver verksamhet. Under kvällen och natten arbetar över 50 brandmän med släckningsarbetet – lågorna från den 200 år gamla byggnaden syns över hela Stockholm. När elden slutligen släckts har hela takkonstruktionen förstörts av branden. Därtill har släckningsarbetet i sig lett till vattenskador på huset, och till råga på allt vräker snön ner och sätter än större press på arbetet med att sätta upp väderskydd.

Två och ett halvt år senare står samma ställningar kvar, men rökoset har bytts ut mot den friska doften av värmländsk skog. Timmermän från en byggnadsvårdsfirma arbetar i traditionell 1800-talsmundering under skyddskläderna och målare gör i ordning fönsterbågar inför målning med linoljefärg. Även om stora delar av huset av nödvändighet blir nytt är det till stor del gamla metoder som används. 

Stina Lindén, projektchef på M3 Bygg sedan augusti i fjol, går runt i byggnaden tillsammans med kollegan Hans Ericsson, platschef på projektet, och tittar på arbetet. Det här är det första projektet på M3 Bygg där hon har varit med från start. Bjälklagen är blottade och man ser tydligt krokarna i taket där båtsmännen har hängt fast sina sovkojer. De nya timmerstockarna är täckta med näver i ändarna för att skyddas mot den färska putsen på väggarna.

Med alla spår från tidigare hyresgästen bortblåsta är byggnadens årsringar tydliga. Funkisarkitekten Paul Hedqvists tillbyggda verkstad på bottenvåningen, som kom till på 50-talet, ska också bevaras i samma stil.

– Det här är ett jättekul projekt. Det är första gången som jag arbetar med  timmermän, säger Stina Lindén.

Stina Lindén spenderar mycket tid ute på projekten. Här tillsammans med platschefen Hans Ericsson på Båtsmanskasernen på Skeppsholmen.
Foto: Stefan Jellheden

I december 2018 påbörjade M3 Bygg en omfattande restaurering av kasernen. Ytterskalet ska återställas, vilket innebär att stora delar av timmerstockarna i stommen byts ut. Dessutom ska fasaden putsas och målas.

En knapp timme tidigare sitter vi i en betydligt modernare miljö en halv mil söderut. I september flyttade M3 Bygg från Kungens kurva till nya lokaler i Globenområdet. Från ett håll är utsikten det hundraåriga Slakthusområdet. I ett annat fönster ser man rakt på Tele2 Arena, som invigdes 2013. Det ser nyinflyttat ut, och nästan varje liten detalj går i företagets profilfärger, rött och vitt – såväl blomkrukor som brandsläckare.

– Jag började mitt i flytten, säger Stina Lindén och menar att det finns både för- och nackdelar med det.

– Det är kanske en fördel att kollegorna inte har bott in sig innan jag kom in.

Som projektchef för kulturminnesmärkta byggnader har Stina Lindén personalansvar samt ett övergripande ansvar för flera projekt. Hon kommer närmast från Skanska där hon senast arbetade med renoveringen av Nationalmuseum, ett mastodontprojekt som pågick under fyra års tid.

– Jag är fortfarande involverad i projektet, med kostnadsavräkningar bland annat. Även om det var kul skulle jag inte vilja göra om det. Det går inte att få överblick, och det måste göras mycket kompromisser för att helheten ska gå ihop, säger hon. Efter Nationalmuseum, där tusentals yrkesarbetare och tjänstemän passerade och där totalkostnaden överskred en miljard kronor, kände Stina Lindén att det var dags för något nytt. På M3 Bygg fanns möjligheten att arbeta med mer småskaliga projekt, under hundra miljoner kronor.

– Den typen av projekt tycker jag är roligare. Jag tycker också att M3 har en bra modell med sin avdelning för projektsupport. Projekten drivs enligt givna regler och man behöver inte uppfinna hjulet varje gång, säger Stina Lindén.

Det gäller att ha ett genuint intresse för gammalt hantverk för att snappa upp de kunskaper som krävs för att renovera en kulturbyggnad.
Foto: Stefan Jellheden

Ett annat skäl till att hon ville vidare till nya utmaningar var att kollegan Eric Anander hastigt gick bort i cancer efter att de hade jobbat sida vid sida i tio års tid.

– Vi var vana vid att ha koll på varandra i projekten, och utan honom kände jag att jag inte ville vara kvar, säger Stina Lindén.

I sin nya roll går hon inte ner på skruv- och mutter-nivå i projekten. Men ungefär halva arbetstiden tillbringas ute på byggena.

– Och blir någon sjuk på projektet så hoppar jag in. Det är ett varierande jobb.

Stina Lindén har lång erfarenhet av att arbeta med restaurering och renovering av gamla hus. Det började 1989 när hon kom till Reinhold Bygg.

– De byggde för att äga och förvalta, och förvärvade gärna gamla hus som rustades upp. Det kortsiktiga tänket att bygga för att direkt sälja det har jag aldrig gillat, säger hon.

Några år senare gick Reinhold Bygg i konkurs, som många andra bygg- och fastighetsbolag under 90-tals-krisen. Det slutade med att Skanska köpte konkursboet, som drevs vidare som ett dotterbolag.

– Vi hade ingen aning om konkursen, utan hörde om det på radion. I projektet som jag då jobbade med tog Riksbyggen över som byggherre och NCC som entreprenör, och jag fick jobb på NCC. Men just då var det katastrof. Vad gör jag nu när jag står utan arbetsgivare?

Du som har upplevt 90-talskrisens effekter, tror du på en upprepning nu när det dyker upp mörka rubriker om bostadsbyggandet?

– Då var det verkligen extremt. Bankerna var mycket mer frikostiga med lånen på den tiden, jag tror att de har lärt sig från 90-talet.

Därefter har Peab och tidigare nämnda Skanska varit arbetsgivare, men sedan 2003 kan man säga att det är Riddarholmen, Skeppsholmen och Gamla stan som har varit Stina Lindéns arbetsplats. Hon har hittat sin nisch i kulturminnesmärkta hus. Med åren har hon byggt upp såväl en kunskapsbank som ett brett kontaktnät i branschen. Med byggnader som är hundra, tvåhundra år gamla eller ännu äldre vet du sällan vad som väntar dig i renoveringsarbetet. Det är en anledning till att partnering – samverkan – är en vanlig entreprenadform i sammanhanget.

– Det innebär att entreprenaden inte är färdigprojekterad. Oftast har man ett hum om vad som behöver göras, sedan får man se vad som möter en. Det kan hända att hela bjälklaget behöver öppnas upp, säger Stina Lindén.

Det låter som ett arbete som passar problemlösare …

– Absolut. Vissa tycker om att vara på den typen av projekt, medan andra vill veta exakt vad de ska göra när de kommer till jobbet.

Det finns en del kurser och utbildningar inom byggnadsvård och äldre hantverk, men till stor del handlar det om att ha ett intresse och tillskansa sig kunskaperna på egen hand.

– Det är inte så många som kan rikta en trädörr i dag. Det är en risk att den sortens kompetens försvinner med tiden, när de flesta arbetar med nyproduktion, säger Stina Lindén.

I ett projekt gäller det att göra avvägningar kring vad som är viktigast att utföra kulturhistoriskt korrekt.

– Man kan inte snöa in sig hur mycket som helst. Arbetskraften är det dyraste, så det gäller att veta var man ska lägga in resurserna.

Statens fastighetsverk äger många av de fastigheter som M3 Bygg renoverar. Då är det offentlig upphandling som gäller. Men i andra fall är ett bra utfört jobb den bästa reklamen.

– Då får man ofta frågan nästa gång. Det är en liten värld, så ryktet sprider sig om dem som är duktiga.

För tre år sedan förstördes Båtsmanskasernen på Skeppsholmen i en brand. Nu arbetar Stina Lindén, projektchef på M3 Bygg, med restaureringen.
Foto: Stefan Jellheden

Stina Lindén lär sig av nyfikenhet, men också av erfarenheter från tidigare projekt.

– Vi har alltid erfarenhetsåterföring i slutet av varje projekt. Då sitter vi ner och diskuterar arbetet, och erfarenheterna tar vi med oss till nästa projekt, säger hon.

Tillbaka i centrum igen. För Stina Lindén är en promenad genom Gamla stan en vandring i minnenas allé. Här återfinns många av hennes tidigare projekt, som kvarteret Mercurius som renoverades i samband med att Riksdagsförvaltningen tog över husen. Det kvarteret passerar vi när vi vandrar upp längs Storkyrkobrinken mot ett pågående projekt. Nationalmuseum är den näst högst värderade byggnaden i Sverige, men denna står överst på listan: Stockholms slott. 

Sedan några år tillbaka renoveras Nicodemus Tessins barockslott som tornar upp sig mitt i huvudstaden. Och det är hög tid.

Fasaden i mjuk och lättformad sandsten från Gotland har med åren vittrat sönder, påskyndat av att man runt sekelskiftet 1800/1900 valde att enligt rådande stilideal ta bort färgen från fasaden. För att stenblock inte ska falla ner i huvudet på stockholmare och turister sitter i dag nät på slottet. En renovering var återigen nödvändig och arbetet påbörjades 2011, och först år 2036 beräknas arbetet vara färdigt. 

– Vi är precis färdiga med etapp sju – högborgsdelen, berättar platschefen Marcus Lukin som tar emot på M3 Byggs platskontor i Gamla stan.

M3 Bygg har varit entreprenör i projektet sedan etapp två. Projektteamet har vid det här laget jobbat tillsammans länge.

– Det är ett väl inarbetat gäng som kör vidare med nästa etapp. Vi trivs jättebra med varandra, säger Marcus Lukin. 

För att stenblock inte ska falla ner i huvudet på stockholmare och turister sitter i dag nät på slottet.
Foto: Anders Siljevall

Egentligen skiljer sig inte slottsrestaureringen från andra byggarbetsplatser. Förutom att projektgruppen har regelbundna samrådsmöten med högvakten för att se till att det inte sker några krockar.

– Vi måste också föranmäla varje leverans. Att vi har både slottsvakt och högvakt kring oss innebär ju också att säkerheten är hög på bygget, säger Marcus Lukin, som själv har arbetat i projektet sedan etapp 6.

– Jag var med när obelisken demonterades, säger han.

Obelisken på Slottsbacken skänktes till Stockholm av Gustaf III för dess trohet och vakthållning under ryska kriget som pågick mellan 1788 och 1790. Stockholmsgraniten hade fått sprickor under en längre tid och efter ett misslyckat lagningsförsök på 1950-talet befarade man att bitar skulle falla ner. I samband med fasadrenoveringen har därför monumentet plockats ner och ska ersättas med en renoverad obelisk.

– Inköpet av stenen har varit en lång process. Ursprungsstenen kommer från Ulvsunda, men den går inte längre att få tag i. I stället blir det bohusgranit från Hallindens Granit. De levererar näst intill hela obelisken, säger Marcus Lukin.

Uppe vid slottet arbetar stenhuggare och plåtslagare i små verkstäder, precis som i forna tider. Så mycket som möjligt av ursprungsmaterialet ska användas. Kopparplåt ombearbetas av plåtslagarna för att användas på nytt, och stenhuggarna mejslar fram ilusningar – passbitar som fogas in i de 1,5 ton tunga stenblocken.

Stenhuggarna mejslar fram ilusningar – passbitar som ska fogas in i de 1,5 ton tunga stenblocken.
Foto: Anders Siljevall

Sandstenen som används i restaureringen är för övrigt inte från Gotland, och inte heller från Roslagen eftersom den inte bryts där längre. I stället blir det sandsten från Schweiz som fraktas till Danmark för behandling för att sedan på avrop fraktas till Stockholm. Sverige ligger en bra bit efter andra länder i Europa när det kommer till stenkonservering. En stor anledning är att vi har förskonats från krig i modern tid.

Stina Lindén tar upp ett exempel.

– När Neues Museum i Berlin, som totalförstördes under andra världskriget, skulle återuppbyggas besökte de Nationalmuseum eftersom båda byggnaderna hade ritats av Friedrich August Stüler. Tyskarna var fascinerade över hur välbevarat Nationalmuseum var, berättar hon.

Vi åker upp i bygghissen till tredje våningen och går runt bland stenmontörerna som placerar ilusningarna på rätt plats. Genom väderskyddet bjuds en utsikt över många av innerstadens kulturhistoriskt viktiga byggnader. Storkyrkan … riksdagshuset … hela Riddarholmen. Det finns gott om byggnader som framöver kommer att behöva rustas upp med varsam hand, kanske av Stina Lindén och M3 Bygg.

– Jag tror generellt att det kommer att bli mer renoveringar framöver. Man inser miljömässigheten i att renovera i stället för att  bygga nytt. Det är inte samma rivningshysteri som det var på 60-talet, och Stadsmuseets blåmärkning som skyddar yngre, kulturhistoriskt viktiga hus är ett bevis för det, säger Stina Lindén och menar att funkis och brutalism också har rätt att få stå kvar.

– Jag kanske tycker att 1800-talshus är allra finast, men den som är född på 2000-talet kanske tycker att 50-talsarkitektur är lika fint.

Har du någon favoritbyggnad i stan?

– Nej, det kan jag inte säga. Varje hus har sin charm som är kul att bevara.

Kort om Stina Lindén
  • Namn: Christina ”Stina” Lindén
  • Ålder: 55 år.
  • Gör: Är projektchef på M3 Bygg.
  • Uppvuxen: På Lidingö.
  • Bor: På Ekerö.
  • Familj: Sambo och en utflugen son.
  • Intressen: Djur och natur. ”Renovering av hus är ett intresse även privat, har ett lantställe i skärgården. Jag gillar att röra på mig.”
  • Karriär: Har jobbat på konstruktionsfirma, rörfirma, arkitektkontor, större och mindre byggföretag. Som byggservicechef och seder­mera projektchef.
  • Drömmer om: ”En gård på landet där man kan vara självförsörjande.”

Mikael Anjou kräver förbättring

Före detta Einar Mattsson-chefen vill förändra byggbranschen i grunden.
Porträtt
https://byggindustrin.se/artikel/portratt/mikael-anjou-kraver-forbattring-28820

Så blev Berlinmuren till grus

Murens väktare berättar om konstruktionen och rivningen.
Fördjupning
https://byggindustrin.se/artikel/fordjupning/sa-blev-berlinmuren-till-grus-28845

”Jag gör exakt det man säger åt mig att göra”

HR-roboten HRobin är en av de första av sitt slag i Sverige.
Porträtt
https://byggindustrin.se/artikel/portratt/jag-gor-exakt-det-man-sager-mig-att-gora-28706

Vi listar folkhemmets byggherrar

Möt sju gubbar som lade grunden för det moderna bostadsbyggandet.
Fördjupning
https://byggindustrin.se/artikel/fordjupning/vi-listar-folkhemmets-byggherrar-28694

Klistermärket som räddar bygget

Lövtunna sensorer kan upptäcka fukt innan byggnaden tagit skada.
Fördjupning
https://byggindustrin.se/artikel/fordjupning/klistermarket-som-raddar-bygget-28691

”Byggbranschen har inte gått i bräschen”

BIM Alliances vd Olle Samuelson kom in på det digitala spåret redan på tidigt 1990-tal.
Porträtt
https://byggindustrin.se/artikel/portratt/byggbranschen-har-inte-gatt-i-braschen-28702

Cykeldrömmen som slutade i fiasko

Hornsbergsvelodromen i Stockholm blev ett av 20-talets stora misslyckanden.
Fördjupning
https://byggindustrin.se/artikel/fordjupning/cykeldrommen-som-slutade-i-fiasko-28692

Stressad inför Black Friday?

Annons.
Du är inte ensam.
https://byggindustrin.se/sponsrat/db-schenker/stressad-infor-black-friday-28830

Hon leder Sveriges Byggindustrier in i framtiden

Carin Stoeckmann rattar familjeföretaget samtidigt som hon styr Sveriges Byggindustrier.
Porträtt
https://byggindustrin.se/artikel/portratt/hon-leder-sveriges-byggindustrier-i-framtiden-28685

Snabbguide till byggbranschens digitalisering

Blir du stressad när kollegerna slänger sig med akronymer som BIM, AR och IoT?
Fördjupning
https://byggindustrin.se/artikel/fordjupning/snabbguide-till-byggbranschens-digitalisering-28690

Byggarkivet: Ingen dagispanik hos byggarna

1975 var behovet av nya förskolor stort - men byggarnas intresse ljummet.
Fördjupning
https://byggindustrin.se/artikel/fordjupning/byggarkivet-ingen-dagispanik-hos-byggarna-28681

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer här om hur vi hanterar personuppgifter och cookies. Här hittar du mer information om GDPR.