Meny

Byggindustrins blogg.

Bloggen som speglar hela samhällsbyggnadssektorn.

Vi tror på modellen

Sedan Douglas T. Ross myntade begreppet Computer Aided Design eller CAD som det oftast kallas, så har utvecklingen innefattande datorgenererad design nått höjder som man då, efter 50-talet nog endast kunde drömma om. Idag är datorn och dess verktyg arkitektens förlängda arm och CAD programmen hjälper oss att sammanställa, kalkylera och designa på kortare tid och med större enkelhet än någonsin. Vi arkitekter ’cadar’ alla, för jag skulle nog våga hävda att det inte finns någon arkitekt som inte, en enda gång i processen, tar till en dators hjälp. Vi sätter oss vid skärmen, då det är omöjligt att bestrida dess underlättande och tidsbesparande kvalitéer, men också då det begärs av oss, åtminstone i västvärlden, att leverera vårt arbete digitalt.

 

Man kan ställa sig frågan, med all denna automatisering, alla de steg i designprocessen som den kalkylerande datorn tar över, riskerar då arkitekturen att mista något? Riskerar den att förlora kontakten med det mänskligt närliggande, en förankring i kroppen?

 

Mo Zell, författare till boken ’The Architectural Drawing Course’, nämner hur förloppet som krävs för att skapa en fysisk modell under designprocessen har avsevärda kvalitéer. De tillåter arkitekten att utöver att skapa rummen tredimensionellt, om än i mindre skala, även förstå designen genom den faktiska, fysiska sammansättningen av alla dess delar.  Zell nämner hur en taktil omedelbarhet tillåts i förståelsen av formerna man skapar genom att man just rör, vrider och vänder på sina rum. Kort och gott, arkitekten får en förståelse genom hens fysiska kontakt med den handgjorda modellen och erfordrar därigenom en beröringsgrundad insikt i det den designar.

 

Sedan är såklart alla modeller abstrakta representationer av det framtida byggda projektet. Tvådimensionella som tredimensionella, fysiska som digitala är de aldrig exakt det de eftersträvar att gestalta. Vi på vårt kontor, upplever dock att då vi redan i skisstadiet får ta i material, forma dem, foga dem samman och på så sätt fysiskt sätta oss in i vår design så kommer vi både bokstavligt närmare slutresultatet men tillåts även att i förhand, innan väggarna står klara i full skala, nå upplevelsen av de vi eftersträvar att designa. Därför bygger vi modeller och låter dem vara en viktig och essentiell del av vår process. Hur den CAD-ritade volymen i datorn än ser ut så finns den i en skärm, som än så länge bara representerar bilder av tredimensionell form (med reservation för den stundande utvecklingen av hologram och VR som tillägg i ritprogram). Hur man än vrider och vänder på datorn så är så är det man ser på skärmen tvådimensionellt.

 

Missförstå oss rätt, vi anser fullt och klart att CAD är ett fantastiskt hjälpmedel i design och använder oss i stor utsträckning av det i vårt arbete, men inser samtidigt att det finns en risk med att överlåta, om än omedvetet, för många delar av designbesluten till datorprogrammet. Att ’fäst vid’-verktyg (hjälpmedel som automatiskt låter linjer fästa sig vid olika axlar på ritprogrammets yta) i ritprogrammen nog påverkat hur former ser ut bara för att de råkar bli enkla att rita. Vi anser att det är designern som ska bestämma, att CAD-verktyg, om använda för tidigt i designprocessen påverkar våra designbeslut endast av den enkla anledningen att de underlättas. Det blir ännu en rektangel, och det enkla att rita är nog felaktigt att översätta till att vara det bästa för arkitekturprojektet i slutändan.

 

Om man sedan ser datorprogrammen som arkitektens förlängda arm som nämnt ovan, så ser vi även risken i att begränsas på grund av något så enkelt som själva programkunskapen. Då vi bygger processmodeller på kontoret så vrider vi papperskanten precis som vi vill med våra fingrar, om vi skulle ge oss på att skapa samma form i datorprogrammet så kan omfattande programkunskap erfordras, som om den inte finns kan reducera en design till något mindre än vad den skulle kunna varit om den tagits an i ett modellbygge.

 

Det är dessa insikter som vi tar med oss då vi förklarar för kunder varför det är värdefullt för arkitekturen att lägga tid och pengar på modellstudier, och nästan två år efter uppstarten av vårt lilla kontor så har ingen ännu plockat isär vår övertygelse då vi delat med oss om hur vi tror på modellen.

Hyresrättens vara eller inte vara

Jimmy Dahlström

Jag närvarade i veckan som var på ett spännande möte för oss medlemmar i Stockholms byggnadsförening. Mötet hade förutom inval av nya medlemmar (välkomna föresten) ett intressant tema. Temat handlade om hur en social bostadspolitik i Stockholm kan och kanske bör se ut.

Mycket intressanta diskussioner uppstod men det som lämnade mest intryck på mig var en sak.

Byggbranschen i beräkningarnas tidevarv

Niclas Köhler

Vad har livscykelanalyser, LCA, med en ny geologisk tidsålder att göra? För oss som jobbar med bygg och hållbarhet är det inte så svårt att räkna ut.

Planeten vi bor på befinner sig i den geologiska tidsåldern Antropocen, en epok när mänsklig aktivitet är så omfattande att ett lager av bestående förändringar kommer att kunna utskiljas i jordskorpan om miljontals år.

Dags att leverera lösningar

Vem behövs?

Nyligen nämnde en kollega hur hon i samtal med en byggnadsingenjör blivit ställd frågan, behövs verkligen arkitekter? Min reaktion, i symbios med hennes, blev för någon minut en tappad haka som närde en intressant dialog över eftermiddagen kring hur denna fråga kom att ställas, och kring hur stor insikt vi hade i yrken som vi samarbetar med. Jag har nog aldrig ifrågasatt byggingenjörers nödvändighet, men måste erkänna att jag nog vet för lite om vad yrket innebär än vad kan tänkas nödvändigt för att verkligen optimera mina samarbeten med denna yrkesgrupp.