Meny

Byggindustrins blogg.

Bloggen som speglar hela samhällsbyggnadssektorn.

Vem behövs?

Nyligen nämnde en kollega hur hon i samtal med en byggnadsingenjör blivit ställd frågan, behövs verkligen arkitekter? Min reaktion, i symbios med hennes, blev för någon minut en tappad haka som närde en intressant dialog över eftermiddagen kring hur denna fråga kom att ställas, och kring hur stor insikt vi hade i yrken som vi samarbetar med. Jag har nog aldrig ifrågasatt byggingenjörers nödvändighet, men måste erkänna att jag nog vet för lite om vad yrket innebär än vad kan tänkas nödvändigt för att verkligen optimera mina samarbeten med denna yrkesgrupp.

Om sanningen ska fram så har jag hört denna fråga ställas förut, ofta med en humoristisk underton, men trots allt med nog mycket allvar för att hänga kvar i tanken. Jag har då beskyllt historien där arkitektrollen varit mystifierad och få manliga genier ritat samhället enligt deras visioner. En historia som under lång tid inte velat göra arkitektrollen tillgänglig för förståelse. Nu är det så att utvecklingen under ungefär ett århundrade plockat isär denna förlegade idé om det ensamma geniet och att vi idag finner oss och länge gjort så, i en tid där de nationella målen för vår byggnadsutveckling med 710 000 nya bostäder till 2025 efterfrågar samarbeten. Där dessa är av yttersta nödvändighet för att bygga bra, för miljömässig men även social hållbarhet (Boverket, rapport 2016:18). Men nog är det något annat än just förgångna ideal som föder frågan behövs verkligen arkitekter?


Uppdelning en käpp i hjulet

 

Jag anser problemet komma från oförstånd, från de arbetsmodeller som inte tillåter att våra arbetsprocesser överlappar varandra, men även från bristen av samarbeten redan i utbildningen. Det är sällan hänt att arkitekt, byggnadsingenjör och byggherre möts för att diskutera projekt och den röda tråd som håller ihop dem. Och tänk, vad skulle hända om tex. arkitekt- och byggnadsingenjörsstudenter fick mötas i utbildningen och lära om och av varandra? Uppdelning anser jag vara en käpp i det gemensamma hjul som är vår byggnads- och samhällsutveckling. Att vi inte får möjlighet att höra varandra leder till oförstånd och missförstånd som i sin tur föder tankar som göder frågor om vissa verkligen behövs. Men framför allt, hämmar effektiva samarbeten.

Om vi inte skulle underskatta varandras kunskaper, utan se till att söka förståelse för dem, skulle detta främja insikt i varandras professioner och hjälpa samarbeten att bli effektivare. Detta skulle i sin tur leda till att projekt blir bättre, inte endast resultatmässigt utan även socialt och arbetsmiljömässigt. Det är viktigt att understryka att jag menar uppmana inte endast andra yrkesgrupper inom byggnadsutvecklingen utan självklart även min egen. Detta är ett kollektivt dilemma att komma tillrätta med. Nog är det självklart att det redan finns många som besitter god insikt, men jag anser mig möta undertoner av oförstånd allt för ofta för att hålla mig från att lyfta frågan. Då vi står mitt i vårt enorma samhällsutvecklingsprojekt med hundratusentals nya bostäder anser jag det inte finnas utrymme för den här sortens oförstånd.


Kommunikationsproblem fördyrar

 

Att motverka detta oförstånd ligger delvis på individen men även på våra företag och etablerade arbetsstrukturer där vi jobbar på varsitt hörn och inte möts. Visst kan man som finansiär ur ekonomiskt perspektiv argumentera att det är dyrare att hålla kvar olika yrkesgrupperna i processen under längre tid. Men jag hör ofta om erfarenheter om motsatsen där förseningar och misstag sker p.g.a. misskommunikation mellan yrkesgrupperna, som både drar upp prislappen och försämrar slutprodukten.

Jag ska inte hävda att jag besitter en utstuderad lösning på detta problem, men i frågan om ’vem behövs?’ så skulle jag vilja vända på formuleringen och istället fråga, vem behövs inte? För i vårt samhällsbyggnadsprojekt så spelar alla sin roll, folket, beställaren, byggaren, ingenjören, kommunen, arkitekten etc. och desto bättre vi alla kan samarbeta desto bättre kommer våra projekt att bli, och i sin tur även vårt samhälle.

På återseende!

Jimmy Dahlström

Så, detta kanske är de sista raderna jag skriver i denna bloggen. Beslutet om att Byggindustrin ska läggas ned är obeskrivligt tråkigt, och då menar jag inte på grund av någon egocentrisk anledning då jag får mindre utrymme att synas. Jag menar för att branschen tappar ett forum, en plattform för erfarenhetsutbyte, kommunikation och debatt om dåtid, framtid och utveckling.

Nyårslöfte

Jimmy Dahlström

Snart är det dags för nyårslöften. Många av oss sätter orimliga och inte så väl förankrade mål under nyårsfirandet. I bruset av champagne och raketer beslutar vi oss för att nästa år minsann ska bli annorlunda jämfört med föregående.  I många år har vår kära bransch blivit bespottad. Förändringsobenägen heter det. Vi är långt eftersatta i digitalisering. Tröghet i adaption sägs det. Vi har en produktivitet som är decennier efter tillverkningsindustrin. Slöa gubbar skallas.

Digitaliseringen hänger på ledarskapet

Emile Hamon

Inom digitalisering i stort är det enormt mycket som händer, en disruptiv utveckling där – oavsett bransch – företagens förmåga att dra nytta av det nya som erbjuds är helt beroende av ledarskapet.