Meny

Byggindustrins blogg.

Bloggen som speglar hela samhällsbyggnadssektorn.

Våga ge hållbarhet ett större personligt djup

NCC, hållbar utveckling, Bagarmossen, klimat, hållbarhet, social hållbarhet,
Samtal om hållbar stadsdelsutveckling på Bagarmossen Resilience Centre.
Foto: Elin Dunås

Plötsligt under en temadag om hållbar stadsdelsutveckling fick jag nya perspektiv. Det var en av de där värdefulla och upplyftande stunderna när jag kände att min världsbild förändrades.

Jag har haft en ganska teknisk syn på hållbara städer. Jag har tänkt på hur husens klimatskal påverkar energianvändningen. Funderat på vilken uppvärmning som är mest hållbar.

Tänkt på hur vi kan upphandla för att undvika att byggmaterial innehåller giftiga ämnen. Konstaterat att det både gynnar biologisk mångfald och dagvattenhantering att göra våra städer gröna och lummiga.

Frågan om social hållbarhet tyckte jag naturligtvis var viktig. Självklart ska vi se till att byggnadsarbetare har schysst lön och att arbetsplatserna är olycksfria. Och se till att de material vi importerar tillverkats med miljöansvar och omtanke om de anställda.

Den här typen av resonemang har jag hela tiden fört med mig själv, och med andra, under mina tio år i byggbranschen. Men under kursen Temadag om hållbar stadsdelsutveckling fick social hållbarhet plötsligt ett större känslomässigt djup.

Dagen arrangerades av Susanna Elfors, miljökonsult och doktor i bebyggelseanalys. Hon har tidigare arbetat som konsult i projektet Hållbara Hökarängen och andra stadsdelsutvecklingsprojekt. Nu driver hon Bagarmossen Resilience Centre, ett kontor och samarbete för personer som jobbar med hållbarhet.

Under dagen fick vi lära oss om samarbetsformen Hoffice, en arbetsmetod och ett sätt för frilansar att nätverka genom att jobba hemma hos varandra. Vi fick en orientering i Permakultur som inte bara är en odlingsmetod utan även ett förhållningssätt till jordens resurser.

Kursen gick sedan runt i Bagarmossen, till träffar med bland annat församlingens präst Sara Kjellerhag. Hon kallar sig ekopräst eftersom hon är en av de präster som även arbetar med hållbar utveckling och klimatfrågan.

Vi träffade också Miguel som är anställd av Svenska kyrkan för att ge stöd till Bagarmossens unga. Två gånger i veckan spelar han fotboll med de barn som inte har råd med vanlig fotbollsträning.

Temadagen om hållbar stadsdelsutveckling rymde också samtal med den nya och engagerade chefen för kulturhuset i Bagarmossen, Lena Wolmner. Hon jobbade för fullt med en nystart av verksamheten som ska inkludera och bjuda in även medborgare med utomnordiskt ursprung till olika kulturella evenemang.

Mötena med de här människorna och deras engagemang gick rakt in i mitt hjärta. Plötsligt fick jag en känslomässig insikt: det är ju här som grunden till verklig och långsiktig hållbar utveckling finns. Själva kärnan till den.

Ett hållbart samhälle når vi inte bara med verktyg som teknik, ekonomi, kemi och organisationsteori. Det räcker inte att rösta med plånboken, det vill säga köpa miljömärkta och klimatsmarta varor och tjänster.

För att förändra världen måste fler än präster förändra sina insidor, hur vi tänker och känner. Vi behöver ompröva våra sanningar och vanemönster. Tänka igenom vad som egentligen är värdefullt i livet. Hur vi vill använda vår tid på jorden.

Till att se några avsnitt till på Netflix eller engagera sig några kvällar i en verksamhet som ger andra medborgare stöd? Att flyga ännu en gång till Thailand eller att semestra hemma en sommar och i stället köpa solceller till huset?

Att slita och slänga eller vårda och laga? Att gå från ”jag” eller till ”vi” i nya former av gemenskap?

Samhället behöver en ny våg av omtanke, om människor och om planeten. Även hos oss som jobbar på byggbolag. Och jag tror att vågen är på gång nu. Jag ser det omkring mig bland ungdomar, som har ett mycket starkare engagemang än vi som var ungdomar på 1980-talet.

Jag ser det också bland många av mina kollegor på NCC. De vill vara med och bygga ett mänskligare och mer hållbart samhälle. Människor med de här värderingarna finns säkert på andra byggbolag också.

Så kanske går vi en ny tid till mötes nu. En tid med omtanke om våra medmänniskor och de ekosystem som gör våra liv möjliga. Som Johan Rockström, professor i miljövetenskap, säger:

Det är dags att bli planetskötare.

 

New York vill lära av Sverige

Jerker Lessing

År 1639 steg Jonas Bronck iland i Amerika och som den förste europé byggde han ett hus i det som skulle komma att bli New York. Jonas kom från Sävsjö i Småland. Och stadsdelen Bronx med sina numera 1,3 miljoner invånare har fått sitt namn ifrån denne modige smålänning.

I dagens New York brottas man med en stor bostadsbrist. Det råder särskild brist på bostäder med prisnivåer som funkar för personer och familjer med vanliga (dvs inte så höga) löner. För att lösa detta har man lanserat ett program med målet att bygga 300.000 nya prisvärda lägenheter till 2026.

Året var 1950

Jimmy Dahlström

Den lilla staden Hagfors i Värmland föds och Sverige erkänner den kommunistiska folkrepubliken Kina. Winston Churchill var brittisk premiärminister. Sveriges befolkningsmängd passerar 7 Miljonersstrecket och medicinalstyrelsen föreslår att skolaga skall förbjudas. Som ni hör var det ett tag sen. Men 1950 var också året då tunnelbanans gröna linje började byggas.

Det är mycket anmärkningsvärt, tunnelbanan har sedan i turordning byggts ut med röda och den blå linjen vilken stod färdig någonstans kring det eminenta året 1985.

1985, det är 33 år sedan, tro mig jag vet.

Är flyget den största utsläppskällan av växthusgaser i Sverige?

Johnny Kellner

Jag sitter på ett flyg från Kiruna till Stockholm och har lite samvetskval när jag skriver detta inlägg eftersom jag nu bidrar till ökade koldioxidutsläpp (CO2). Skulle jag som miljövän i stället tagit tåget? Inte minst med tanke på de hållbarhetsseminarier som jag ofta medverkar i.